300
Ej ett skrik, utan ett rytande var det, som vid denna åsyn banade sig väg ur Antraguets bröst.
Livarot sprang dit.
— Se, sade Antraguet se, Bussy är död!
— Bussy är mördad och kastad ut genom fönstret! skreko båda på en gång; kom in, Ribeirac!
Ribeirac störtade nu in genom en liten port, som förde från gården till trädgården.
— Se, hans hand är genomstungen, han har två kulor i bröstet, hela hans kropp är öfversållad af sår. Ack, arme Bussy!
— Hämnd! Hämnd! röto alla.
Då de vände sig om, snafvade Livarot mot ännu ett lik, som låg i gräset. — Monsoreau ropade han.
— Hvad! också Monsoreau!
— Ja, Monsoreau, genomborrad som et såll och med hufvudet krossadt. Hvilket oerhördt slaktande!
— Än Monsoreaus hustru! ropade Antraguet. Diana! Grefvinnan Diana! skrek han. Ingen svarade.
— Bussy Arme Bussy! utbrast förtviflad Ribeirac.
— Ja, sade Antraguet, man har velat göra sig af med den farligaste bland oss.
— Det är en feghet, en usel nedrighet! ropade alla.
— Låt oss skynda till hertigen och klaga, sade en af dem.
— Nej, svarade Antraguet, låt oss åt ingen uppdraga omsorgen af denna hämnd; saken blefve då illa uträttad. Mina vänner, fortfor han, sen detta den tappraste mans ädla ansikte; se, hur hans blod ännnu dryper. Han lämnar oss ett exempel: han uppdrog åt ingen omsorgen att hämnas … Bussy, Bussy, vi skola göra som du: var lugn, vi skola hämnas!
Vid dessa ord tryckte han sin mun mot Bussys bleka läppar, drog sin värja och doppade den i hans blod.
— Bussy! sade han högtidligt, jag svär vid ditt lik, att detta blod skall aftvås i dina fienders blod.
— Bussy! ropade de andra, vi svärja att döda eller dö. Ingen nåd, ingen barmhärtighet!
Härvid lade alla sina händer på Bussys kropp.
— Men, inföll Livarot, vi äro nu endast tre mot fyra.
— Ja, svarade Antraguet men vi ha ej mördat, vi, och Gud gifver styrka åt de oskyldige.
