— Farväl, Bussy! ropade alla.
Betagna af fasa, lämnade de detta fördömda hus. De hade där fått en påminnelse om döden och erfarit denna känsla af förtviflan, som mångdubblar krafterna, denna ädla harm, som höjer människan öfver hennes jordiska tillvaro.
Med möda banade de sig väg genom människohopen, som i hvarje minut ökades. När de hunno till mötesplatsen, funno de sina motståndare redan där. Harmsna öfver att se sig var de sista, skyndade de ifrigt fram.
— Mina herrar, sade Quélus, i det han hälsade med ett slags förnämt förakt, vi ha haft den äran att vänta på er.
— Ursäkten, mina herrar, svarade Antraguet; vi hade varit här före er, om ej en af våra kamrater dröjt.
— Ja, herr de Bussy fattas, sade d'Epernon; han måtte vara svår att väcka i dag.
— Vi ha redan väntat och kunnat väl vänta ännu en stund, sade Schomberg.
— Bussy kommer ej, svarade Antraguet.
Häpnad målade sig vid dessa ord på allas anleten; endast d'Epernons uttryckte en annan känsla.
— Kommer han ej? utbrast d'Epernon. Den tappraste bland de tappra är då rädd?
— Det är inte möjligt, sade Quélus.
— Hvarför kommer han då inte? frågade Maugiron.
— Emedan han är död, svarade Antraguet.
— Död! utropade hertigens anhängare, utom d'Epernon. Denne sade intet, men bleknade lindrigt.
— Mördad! återtog Antraguet. Veten I ej af det, mina herrar?
— Nej, svarade Quélus; hur skulle vi kunna veta det?
— Men är det säkert! frågade d'Epernon.
Antraguet drog sin värja.
— Ja, så säkert, sade han, att min värja är doppad i hans blod.
— D'Epernon fortfor att skaka på hufvudet.
— Detta blod ropar på hämnd, sade Ribeirac; hören I ej det, mina herrar?
— Man skulle kunna tro inföll Schomberg, att era ord innellölle en mening, som …
— Efterforska, hvem brottet gaguar, säga de rättslärde, mumlade Livarot.
