302
— Hvad ropade Maugiron med dånande stämma; viljen I förklara er högt och tydligt, mina herrar?
— Vi äro just komna för detta ändamål, svarade Ribeirac, och vi ha nu mer orsak än som behöfves för att hundra gånger döda hvarandra.
— Fort då, värjan i hand, ropade d'Epernon, i det han drog sin värja; låt det gå fort!
— Håhå! ni ha bra brådtom, herr gascognare! sade Livarot; ni gol ej så högt, då vi voro fyra mot fyra.
— Är det vårt fel, om I ej ären flere än tre? frågade d'Epernon.
— Ja, det är ert fel, skrek Antraguet; han är död, emedan man hellre ville veta honom mördad, än se honom med vapen i hand på valplatsen; han är död med genomstungen hand, på det denna hand ej måtte kunna hålla en värja; han är död, emedan till hvad pris som helst dessa ögon skulle lyktas, hvilkas blixtar hade förtärt er alla. Förstån I än, eller hvad?
Schomberg, Maugiron och d'Eperuon röto af raseri.
— Nog, mina herrar, afbröt Quélus. Gå undan, d'Epernon vi skola slåss tre mot tre; dessa herrar skola få se, om vi, oaktadt vår rättighet, äro i stånd att vilja begagna oss af en olycka som vi i likhet med dem beklaga. Kommen, mina herrar, kommen, och då I sen oss strida under bar himmel, under Guds ögon, kunnen I döma om, huruvida vi äro mördare. Se så, till vapen! till vapen!
— O, jag hatade er förut, skrek Schomberg; nu afskyr jag er!
— Och jag, svarade Antraguet, skulle för en timme sedan med glädje genomborrat er; nu vore jag färdig att strypa er. Gifven akt, mina herrar, gifven akt!
— Skola vi behålla våra jackor på? frågade Schomberg.
— Nej, vi vilja strida med bröstet bart, med hjärtan utan värn, ropade Antraguet.
De unga männen kastade nu af sig en del af kläderna.
— Se, sade Quélus, jag har förlorat min dolk; den satt ej stadigt i slidan, och jag har troligen tappat den på vägen.
— Eller också har ni glömt den i Monsoreaus hus vid Bastiljen, sade Antraguet, kanske i en slida, ur hvilken ni ej vågat rycka den.
Quélus uppgaf ett skri af raseri och lyfte sin värja.
