308
fäktares erfarenhet beräknade såväl den tid, hans vänner behöft för att sammanträffa och strida med sina fiender, som alla de gynnande eller missgynnande omständigheter, hvilka kunde härflyta af deras karaktär, deras styrka och deras skicklighet.
— Nu, sade han för sig själf, gå de öfver gatan Saint-Antoine … nu gå de in i inhägnaden … nu draga de värjorna … nu äro de i handgemäng.
Vid dessa sista ord började den arme konungen att upprepa böner; men hjärtat var uppfylldt af andra känslor, och endast läpparna rördes mekaniskt.
— Bara Quélus kommer ihåg den stöten, som jag lärt honom, och minnes, hur han på en gång skall parera med värjan och stöta med dolken, tänkte han. Hvad Schomberg beträffar, så är han kallblodig och skall nog göra slut på Ribeirac … Om Maugiron ej har för mycket emot sig, så reder han sig säkert med Livarot … Men d'Epernon, ack! han är visst nu vid det här laget död. Lyckligtvis är han den af de fyra, som är mig minst kär. Men olyckligtvis är det ej nog med att han är död; ty Bussy, den förfärlige Bussy, skall sedan störta på de andra... Ack, mina stackars vänner! …
— Sire! hördes utanför dörren Crillons röst.
— Hvad! redan ropade konungen.
— Nej, sire, jag medför ingen annan nyhet än den, att hertigen af Anjou ber att få tala vid ers majestät.
— Hvad vill han då? frågade konungen genom dörren.
— Han säger, att det ögonblick är inne, då han bör underrätta ers majestät om hvad slags tjänst han gjort, och han påstår, att detta meddelande skall till en del skingra ers majestäts oro.
— Nå, må han komma; för hit honom, sade konungen.
I detta ögonblick och just då Crillon vände sig om för att verkställa befallningen, hördes hastiga steg och en röst sade till Crillon.
— Jag vill på ögonblicket tala med konungen.
Konungen igenkände rösten och öppnade själf.
— Kom in, Saint-Luc, sade han, kom in. Hvad är nu på färde? Hvad fattas dig? Äro de döda?
Blek och bestänkt med blod instörtade Saint-Luc i konungens rum.
