312
— Tusan djäflar! mumlade Crillon, hvarför är jag inte konung!
— Jag förolämpas hos er, min bror, sade hertigen, darrande af fruktan, ty han kände sig ej rätt säker, då han mötte Saint-Lucs ursinniga blick och såg Crillons konvulsiviskt knutna näfve.
— Gå ut, Crillon, sade konungen.
Crillon lydde.
— Rättvisa, sire! rättvisa! ropade Saint-Luc.
— Sire, sade hertigen, straffa mig då, för det jag denna morgon räddat ers majestäts vänner och gifvit en lysande upprättelse åt er sak, som nu är min.
— Men jag, återtog Saint-Luc utom sig, jag säger dig, att den sak, du försvarar, blir en fördömd sak, och att, ehvar du går fram, drabbar Guds vrede dina fjät. Sire, sire, olyckliga era vänner, om er bror beskyddat dem!
Konungen ryste. I detta ögonblick hördes utanför ett oredigt buller, skyndsamma steg och sedan hastigt upprepade frågor och svar. Därpå uppstod en djup tystnad. Midt under denna tystnad, och liksom hade en röst från himlen besannat Saint-Lucs ord, hördes trenne långsamma, högtidliga slag, hvilka, gifna af Crillons väldiga hand, skakade dörren.
Kallsvetten framträngde på Henriks panna, och hans anletsdrag förvredos af fasa.
— Besegrade! skrek han; o, mina arma vänner!
— Hvad sade jag er, sire! utropade Saint-Luc.
Hertigen hopknäppte bäfvande sina händer.
— Ser du, fege usling, ropade med en sublim stolthet den unge mannen, ser du nu hur lönnmord rädda furstars ära! Kom då och mörda mig också: jag är ju obeväpnad!
Härvid slungade han sin handske i ansiktet på hertigen, som uppgaf ett rytande af raseri och vardt blek som ett lik.
Men konungen såg ingenting, hörde ingenting; han hade låtit hufvudet sjunka ned i sina händer.
— O! mumlade han, mina arma vänner! De äro besegrade, sårade; hvem skall gifva mig några underrättelser om dem?
— Jag, sade Chicot, som nu inträdde.
Konungen kände igen denna vänliga stämma och sträckte armarna mot honom.
— Nå frågade han ångestfullt.
