Hoppa till innehållet

Sida:Grip Gunnar Wennerberg 1925.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

100

manistiska bildningens målsmän hade förut försports benägenhet att med en viss ringaktning se ned på naturvetenskaperna. Vidare framhöll han den allmänna folkbildningens betydelse i vår demokratiska tid. Folkskola och högskola äro lika nödvändiga och böra stå i en levande växelverkan. Han slutade sitt tankerika och högstämda tal med orden:

»Och nu, du yngsta bland högskolor, träd med vördnad in i det höga samfund, dit du blivit kallad. Öppna med kärlek, en Alma Mater, din famn för de fosterbarn, dem du skall utbilda i fosterlandets tjänst! Vi känna dem ej, men vi kunna redan i dag hälsa dem alla med välönskningar; dem, vilka såsom vetenskapsmän skola skänka dig en återglans av sin ära, dem, som skola hedra dig såsom dugande ämbetsmän, och dem, som skola hos dig lära att sätta sitt land, dess frihet och framtida lycka högst. Dem alla hälsa vi med en bön, att de måtte här förvärva en outplånlig prägel av den bildning, som med förståndets klarhet förenar den sedliga kraft, som hämtat sin näring ur religionens djupa grund! Och måtte du själv en dag förtjäna det namn, som en gång medeltidens högskola gav sig: Palladium et ornamentum totius regni.»[1]

Såsom ovan nämnts, hade Gunnar Wennerberg under utländska resor bedrivit flitiga konststudier och under flera år varit sysselsatt med utväljande och ordnande av de konstskatter, som fingo sin plats i Nationalmuseum. Det var därför ej underligt, att han såsom statsman skulle bliva en nitisk befrämjare av svensk

  1. Hela rikets palladium och prydnad.