konst. I flera år hade han ivrat för att Fria konsternas Akademi skulle erhålla en tidsenlig byggnad och vid riksdagen 1890 lyckades han få förslaget härom bifallet.
Härvid hade han att övervinna motståndet ej blott från dem, som voro likgiltiga för vår konsts utveckling, utan även från den riktning, som ansåg den akademiska undervisningen allt för litet överensstämmande med den sanna konstens fria väsen, de s. k. opponenterna. Han hävdade, att en statens akademi vore av nöden, där undervisning borde lämnas åt var och en, som ville och ägde förutsättningar för att kunna begagna sig därav. I den strid mellan gammalt och nytt, som pågick inom konsten, stod han ingalunda främmande för de ungas krav. Småsint pedanteri var fjärran från hans väsen, något som också framlyser i ett brev till en konstnär, där han skriver: »Det är något förunderligt med skisser, visserligen ej med alla, men med dem, som kommit till i en lycklig stund: rör dem ej! Det gäller om dem vad Franzén skrev om champagnen: ’Drick — de förflyga etc.’ Gör färdigt — och endast vatten är kvar och därtill artificiellt i de flesta fall.»
»Tron utan gärningar är död», säger Skriften, och Wennerberg visade sitt konstintresse ej blott i ord utan även i handling. I detta sammanhang må nämnas en episod från 1889. Officiellt deltog Sverige ej i den stora världsutställningen i Paris, men konstnärsförbundet tog initiativet till att få Sveriges konst representerad. Wennerberg tog då hand om en insamling, och på en kort tid tecknades det belopp, som
