tig strid först bland fackmännen och sedan i tidningspressen angående vem av dem som borde ha företräde. Efter noggrann prövning hade Wennerberg bildat sig en bestämd uppfattning i detta ärende, men då hans åsikt ej överensstämde med konungens och de övriga regeringsmedlemmarnas, ansåg han det vara sin plikt att begära avsked. Den 6 november lämnade han statsrådsämbetet.
Detta steg blev ganska olika bedömt. Åtskilliga av dem, som voro hans meningsfränder i andra stycken, tyckte, att ärendet ej varit betydande nog för att föranleda kontrasignationsvägran och avgång just nu, då han behövde fullfölja arbetet på skolreformen; andra prisade hans ståndaktighet. För Wennerberg var saken fullkomligt klar. Dagtinga med sin övertygelse kunde han icke, och då fanns det ej mer än en utväg.
När Wennerberg lämnade taburetten, var hans offentliga verksamhet därför icke avslutad. Ända till sitt sista levnadsår var han ledamot av riksdagen och deltog ofta i debatterna, särskilt i frågor, som rörde försvaret, skolväsendet och unionen. Med oro och sorg såg han, huru de band, som förenade de båda rikena, blevo allt lösare, och i manligt kraftfulla ord uttalade han sig emot den eftergiftspolitik, som han insåg måste leda till unionens sammanstörtande. Försvaret var alltjämt för honom den stora riksfrågan, som stod över alla andra, och det är betecknande för hans av fosterländskt patos fyllda personlighet, att sista gången hans stämma hördes i den svenska riksförsamlingen var det i en fråga, som rörde försvaret.
