104
Att Wennerbergs erfarenhet och insikter på det kyrkliga området skulle komma även kyrkomötet till godo, var blott vad man kunde vänta. Såsom ecklesiastikminister deltog han i dess förhandlingar redan år 1873, och 1893 och 1898 var han lekmannaombud från Växjö stift. Den ståndpunkt han intog i kyrkomötet var ingalunda strängt konservativ. För missionen var han livligt intresserad och framhöll vikten av att en viss frihet på detta område fick göra sig gällande. Hans strävan efter frihet på det religiösa området gjorde honom till en motståndare mot prästeden, som han ivrigt bekämpade. För övrigt hyste han betänkligheter mot all slags edgång. Jag erinrar i detta sammanhang om hur han redan såsom ung student vägrade att avlägga studenteden.
Om lutherdomens företräden framför andra protestantiska konfessioner var han livligt övertygad. Vid ett kyrkomöte yttrade han därom: »Jag medgiver gärna, att Luthers reformation är ett människoverk och förty bristfälligt och att efter honom kan komma en annan, som skulle kunna göra det bättre. Men för närvarande känner jag icke någon kyrka, som är så lycklig som den evangeliskt lutherska, och detta är hon just på grund av sin bibeltrohet, varigenom hon på ett förträffligt sätt undviker å ena sidan vitt svävande och godtyckliga känslotolkningar av bibeln och å andra sidan en trångbröstad och nedtryckande dogmlydnad sådan man finner i andra kyrkor.»
Sedan Wennerberg genom avgången från statsrådsämbetet vunnit mera ledighet, var det honom en glädje
