att åter få ägna sig åt tonernas konst. Sedan många år hade han på lediga stunder arbetat på ett religiöst körverk, Stabat Mater. Redan i ungdomen hade han komponerat några nummer. Med långa mellanrum hade sedan den ena delen fogats till den andra, allt under det han trängde djupare in i instrumenteringskonsten. År 1893 gavs det för första gången i sin helhet och mottogs med livligt erkännande. Jag erinrar mig livligt dess framförande i Uppsala. Såsom man kunde vänta, begagnade studenterna detta tillfälle att bringa den vördade och avhållne skalden sin hyllning. Studentkårens ordförande var då Nathan Söderblom, som i sitt tal berörde några av de utmärkande dragen i Wennerbergs personlighet. Han yttrade bl. a.:
»Vår tid är specialisternas tid. Många hinna på arbetsfördelningens tallöst förgrenade stigar djupt in i odlingens marker. Men fara finnes, att de där alldeles förlora syn på varandra och att utsikten för dem krymper samman… Då är det gott att skåda det vittfamnande snillets manliga harmoni. För honom blir jorden stor och skön och full av under. Men den friborne anden kan ej av trötthet eller bekvämlighetshänsyn låta sig stängas inom sinnenas gräns. Han tvingas att söka sin egentliga hemortsrätt i den värld, där det är ’stjärnljust’ av evighetens stjärnor, som lysa fram till målet.»
När nu tid och krafter förunnats honom, deltog Wennerberg med glädje i huvudstadens rika musikliv. Under det minnesvärda utställningsåret 1897 anord-
