106
nades i Stockholm en stor nordisk musikfest, och trots sin höga ålder var Wennerberg en verksam deltagare. Vid avslutningsfesten föll det på hans lott att hålla högtidstalet. Det var en stämningsmättad stund, oförgätlig för alla de närvarande. En av dem skri- ver därom: »Som ålderspresident satt Gunnar Wennerberg i detta musikaliska gille. De 80 åren hava blekt den gamle magisterns hår, men de hava icke förmått kröka hans rygg eller dämpa klangen i hans kraftiga stämma. När han stod bland oss på Hasselbacken, hög och rak med livets djupaste allvar i blick och stämma och talade om ’tonernas rike såsom ett heligt rum, där Gud visserligen bor’ — då gick det en skälvning av rörelse genom salen.»
Ännu in i livets senafton fick han fortsätta sin tondiktning. Under de sista åren var han sysselsatt med utarbetande av två oratorier, Jesu dom och Jesu död, av vilka det senare dock blev ofullbordat. Då det förstnämnda våren 1901 uppfördes av Musikföreningen, bragtes också kompositören varma hyllningar, som gladde hans hjärta, enär de visade, att hans tondiktning var älskad och uppskattad i vida kretsar. Detta skänkte honom också någon tröst i den djupa sorg, som ej långt förut hade drabbat honom.
På våren år 1900 bortrycktes nämligen hans maka, som betytt så oändligt mycket i hans liv. Troget hade hon stått vid hans sida både i ljusare och mörkare dagar och givit ljus och glädje åt hans vilas stunder. Nu var hon borta, och därmed var allt förändrat, för åldringen blev det ödsligt och tomt, och
