dock sökte hans barn, som nu vuxit upp och fått egna hem, att göra allt vad de kunde för att mildra saknaden. Med ödmjuk resignation bar han den tunga prövningen, men i sin själs djup längtade han efter en annan och skönare värld, där inga sorger och tårar skola vara mer.
Så kom våren 1901. Ett halvsekel hade förgått sedan Gluntarna kom ut. Detta hade ingivit några gamla Uppsalasångare tanken att bringa den åldrige studentskalden en minneshyllning. Idén vann snart stor tillslutning. Man beslöt att föranstalta insamling till en fond, som skulle bära Wennerbergs namn och om vars användning skalden själv skulle bestämma. På kort tid nådde man upp till ett belopp av 10 000 kronor, varav räntemedlen sedan användas enligt Wennerbergs önskan till resestipendier för studier i musik eller konsthistoria.
Av studentkåren hade skalden inbjudits att vara dess gäst vid vårfesten. Jag minns så väl den dagen, en strålande majdag med sol och fågelsång. Med fanor och sång mötte studentkåren vid järnvägsstationen. I universitetets aula hölls den sedvanliga vårkonserten, varvid denna gång ett flertal av Wennerbergs kompositioner utfördes. Vid festen i Botaniska trädgården på aftonen mottog Wennerberg den akademiska ungdomens hyllning. Säkert kan ingen av dem, som voro närvarande, glömma denna stund, då vi sågo den reslige sångarveteranen stå där med den vita mössan på de silvrade lockarna och hörde honom tala om hänförelsens heliga eld. Han slutade sitt tal med dessa ord:
