väcka dem och borsta deras skor. Även städningen i skolan skulle de styra om, innan lärarna anlände.
De skolgossar, som hade sina hem utanför staden, voro naturligtvis hänvisade till inackorderingsställen. I det avseendet hade Gunnar det mycket bra ställt, ty han fick bo hos en skolkamrat, vilkens mor, den välvilliga fru Thengberg, fattade tycke för den livlige gossen och ägnade honom moderlig omvårdnad.
Tack vare sitt goda huvud redde sig Gunnar bra i skolan. Enligt den tidens bruk hade han också en av skolans lärare, magister Jonas Salander, till informator. Hans förträffliga sångröst blev tidigt uppmärksammad, han fick »mässa», såsom det hette, vid morgonbönen, och när han kom upp på gymnasium, bidrog han tillsammans med några kamrater, som övat sig tillsammans, att med sin sång förhöja högtidligheten vid terminsavslutningarna. För honom var det också en glädje att vara med bland de skolgossar, som enligt gammal hävd tidigt på morgonen varje Kristi Himmelsfärdsdag sjöngo psalmer uppe från taket på ett av domkyrkans torn.
Av kamraterna var han högt uppburen på grund av sitt öppna, hurtiga sätt och sin oräddhet. Hans närmaste vän under flera år var John Arsenius, senare bekant såsom tecknare och framstående militär. Tillsammans brukade dessa båda om kvällarna, när dagens arbete var slut, läsa roliga böcker, mest historiska berättelser och riddarromaner, och de roade sig ofta med att rita lustiga illustrationer och karikatyrer till det som de läst.
