10
Till det kära hemmet i prästgården gingo emellertid ofta Gunnars tankar, och när det vankades någon lovdag, begagnade han ivrigt varje tillfälle att få komma hem, även om besöket blev aldrig så kort; för de hemmavarande voro dessa besök verkliga glädjestunder. I »Brev och minnen»[1] berättas på följande livfulla sätt, hur det då brukade gå till:
»Med vilket jubel blev han icke mottagen! Blid och nöjd stod fadern i sitt kammarfönster och betraktade den stormande välkomsthälsningen, då modern kom störtande med öppna armar, lämnande även det viktigaste hushållsbestyr, när syskonens glada rop förkunnade, att Gunnar var kommen. Så slog man sig ned i den långa, skinnklädda soffan, och medan fadern gick fram och åter på golvet med långpipan i munnen och händerna på ryggen, pratades och skrattades, frågades och berättades allt som hade hänt, sedan man sist träffades. Och samtalsämnen tröto lika litet som kaffedoppen, tills slutligen prostinnan tog brickan och försvann till sina bestyr i hushållet.»
Från barndomen hade Gunnar lärt sig att älska natur och friluftsliv, och denna smak behöll han livet igenom. Med liv och lust deltog han i skolpojkarnas utomhuslekar. Dit hörde snöbollskrig och skridskoåkning om vintern och på vår och höst att spela trissa ute på landsvägarna utanför staden. Ännu mera nöje hade han kanske av att ensam eller i sällskap med en god vän ströva omkring ute i naturen. Under ferierna hörde detta till hans käraste syssel-
- ↑ Signe Taube, Gunnar Wennerberg, Brev och minnen.
