böcker för sina egna studier. Wennerberg trivdes också förträffligt i den Essenska familjen, där musikintresset var mycket livligt. Själv spelade han nu violoncell, och frun i huset ackompanjerade honom på piano. Så gjorde han bekantskap med en hel del klassisk musik, vilket utan tvivel blev till gagn för den blivande kompositören.
Med glädje begagnade sig också Wennerberg av de tillfällen till friluftsliv, som erbjödos på denna sköna trakt. I ett brev till en vän tolkar han i poetiska ordalag sin naturentusiasm:
»I går var jag i soluppgången ute i Munstorpsskogen och njöt av både trakt och fåglar. Orrarna spelade i topparna runt omkring; i asparna sutto operasångarna stararna; i en mörk dunge gjorde en grönspett ett gällt skogsrop, under det att bofinkarna melodiskt hälsade sångens far; högt upp över mig susade de jämna vingslagen av en korp, som ackompanjerade de små natursångarna med några klunkar från sin djupa, fulla basröst. — Tänk dig sedan en skön aprilmorgons vårluft, en uppgående sol, skogar och marker, ej ett tecken till mänsklig närvaro förutom de taktmässiga huggen från en yxa på något ställe i skogen. Billingen mörkblå till höger, Kinnekulle lätt och azurfärgad framför mig, undra ej på att jag på egen behaglig melodi instämde med fåglarna.»
Efter ett års vistelse på Munstorp återvände Wennerberg till Uppsala i sällskap med sin lärjunge Reinhold von Essen, vilkens undervisning han nu skulle fortsätta därstädes på samma gång som han skötte
