16
sina egna studier. han gick nu över till de humanistiska ämnena latin, historia och framför allt filosofi. Men nu kände han sig ej längre så lycklig och tillfredsställd som förut. Härtill bidrog en sjukdom, som för längre tid nedsatte hans krafter. Ju mera han fördes in i filosofien, desto mera började han själv tänka och grubbla rent av över mänsklighetens stora livsfrågor. De åsikter, hela den världsåskådning han medfört från det lyckliga barndomshemmet skulle omprövas och grunden läggas till den egna personligheten. Det var en sökandets tid. Han brottades med tvivlen och erfor en bitter känsla av förödmjukelse inför den mänskliga tankens och förnuftets begränsning, då det gäller människans eget väsen, hennes eget öde.
Mången dag låg han till sängs och läste bara för att få vara i fred. I en dikt från senare år säger han om denna tid:
som student i Fyrisstaden,
levat mesta tiden ensam
för mig själv bland mina böcker.
Okänd var jag för de fleste,
och av dem som något litet
kände mig — och få de voro —
var jag ansedd som en sjuklig,
underlig fantast; måhända
mindre orätt, än det syntes,
mera orätt, än jag var det.
Under denna grubblar- och vemodsstämning gav han stundom sina känslor och tankar uttryck i dikt.
