urskuldade sig med bristande tid, varpå läkaren svarade: »Man måste taga sig tid att bliva frisk». Sonens kroppsliga svaghet framkallade naturligtvis mycken oro i föräldrahemmet, och modern skriver det ena rörande brevet efter det andra till honom med förmaningar att vara rädd om sig, hålla sig varm om fötterna m. m.
Det var helt naturligt, att denna sjuklighet även skulle inverka på hans lynne. Hans vän tonsättaren J. Josephson har i sina dagboksanteckningar meddelat en karakteristik av Wennerberg vid denna tid, varur några rader må anföras:
»Sjukligheten har», säger han, »lagt en underlig bark omkring hans sinne och väl mycket närt det skeptiska, extravaganta i både hans åsikter och många hans yttranden», och han tillägger: »Alla, som blivit närmare bekanta med honom, älska honom, akta och värdera honom… Vad som för övrigt utmärker honom som kamrat är en pålitlighet i viktigare fall, som man väl kan trygga sig till, en vänfast hjälpsamhet, en själ, som helst sysselsätter sig med livets allvarligare frågor, men som vidrörande obetydligheter och småsaker kan ge åt dessa en originell och intressant färg. Han frågar ej mycket efter bojor och band, trampar ej andras väg, därför att den är allmän, utan blott såvida den överensstämmer med hans egna tycken, går också mycket sin egen väg.»
Av lärarna vid Uppsala universitet var Erik Gustav Geijer ännu den mest betydande. Hans s. k. avfall 1838 hade ju väckt stort uppseende i lärdomsstaden.
