utan annan uppgift än gemensam sällskapsglädje vid glasens klang med sång och gamman. Sitt stamtillhåll hade de på Åkerstens kafé, då ett av de mest ansedda näringsställena i staden.
I inledningen till Gluntarna har Wennerberg själv givit en livfull skildring av sitt första sammanträffande med juvenalerna. Han skriver bl. a.:
»Första gången jag såg och hörde juvenalerna mangrant samlade var vid majfesten 1843. Klädda till zigenare sutto de kring en flammande brylå i en skogsdunge vid Eklundshovsslätten. En samling av så uppsluppet glada ansikten hade jag ej förut sett, ej heller förut hört en så stämningsfull samklang av ungdomliga röster. Visserligen var jag bekant sedan flera år tillbaka med några av dem, men bekantskapen, tillfälligtvis uppkommen, hade ock endast tillfälligtvis fortsatts.
En eftermiddag kort efter majfesten, då jag av en händelse gick förbi Åkerstens, knackade det på rutan, och en bekant juvenal vinkade åt mig att komma in. Jag följde uppmaningen och fann i det inre rummet en hop studenter, alla tillhörande juvenalerna, sittande i skjortärmarna kring ett stort, avlångt bord. De voro tysta och ivrigt sysselsatta med skrivning. En hastig nick till hälsning visade, att det var bråttom. En av dem, som troligen hade sitt stilprov färdigt, förklarade i hast, att här hölls akademi, att ’ett ämne ännu låg kvar i hatten’, att ’det stod mig fritt att behandla det i bunden eller obunden stil’, att ’jag hade tio minuter på mig, innan uppläsningen och
