22
prisutdelningen skulle börja’… och därmed kastade han till mig en papperslapp och en blyertspenna. Vad var att göra? Ämnet var — jag minnes ej vilken gallimatias. Att behandla det på prosa, därtill var ej tid. En vers måste rädda mig ur den kanske tillställda klämman, och den blev lyckligtvis i laga tid färdig. Uppläsningen av de vittra alstren begynte och med den ock ledamöternas mer eller mindre befängda yttranden av bifall eller klander. Den akademiska värdigheten, som skulle uppehållas av preses, förlorade gång på gång jämvikten och gick slutligen alldeles överända under de smittsammaste skrattsalvor. De utgivna ämnena tävlade i kostlighet med avhandlingarna. De utmärkte sig i allmänhet — jag bör tillstå det — för kvickt lagda dumheter och fyndigt rimmade orimligheter; men till akademins heder bör ock nämnas, att man alldeles slapp ifrån dumt sagda kvickheter och all tillgjord originalitet. Vid prisutdelningen, som skedde i punsch, hedrades även jag för min vers, och då jag sedan även deltog i sången, var jag ’vorden såsom en av oss’.
Vi skildes åt sent och i den gladaste sinnesstämning. Hemkommen, föreföll det mig, som om jag hade varit borta ett helt år. De välkända böckerna, knappt en halv dag sedan lämnade, lågo uppslagna på skrivbordet men sågo grå och dammiga ut, som om de ej på länge varit rörda, och de tankedigra orden, vilka det varit min mångåriga fröjd att söka fatta, stirrade nu meningslösa upp emot mig. Jag vände mig skyggt ifrån dem till klaveret, där jag så
