ofta i stilla beundran studerat de gamle mästarnas stränga fugor. Där stod även nu en sådan framme på notställaren, men — hur främmande såg den ej ut! Noterna liknade knotor i skramlande benrangel, vilka uttänjda eller hopkrupna i onaturliga ställningar mekaniskt rörde sig framåt och likformigt efter varandra klevo upp och ned på linjerna, satta i gång liksom av en trolsk drivkraft. Jag började oroligt gå fram och åter, ty jag varken kunde eller ville sova. Det var så kvavt och instängt i min trånga vindskupa. Jag öppnade fönstret. O, hur annorlunda därute! Hur stilla och ljuvt slumrade ej hela naturen i den ljumma majnatten! Där var också tyst men ej den livlösa tystnaden i en grav, det var tystnaden kring en vagga, där den späda våren låg och drömde om midsommardagar. De höga popplarna mitt över ån kastade djupa skuggor på laboratoriets vita väggar, och fönstren glittrade i det klara månskenet. Då och då förde en vindfläkt till mig de avbrutna tonerna från en avlägsen serenad. Allt jämt brusade det från fallet, och då tyckte jag mig höra, hur näcken därnere sjöng:
nur grün des Lebens goldner Baum’.
Inom mig rörde sig ett virrvarr av rytmer, rim, melodier och ord, ur vilket fantastiska dimbilder skymtade fram och försvunno lika de skiftande synerna i ett hastigt kringvridet kaleidoskop. En av dessa bilder hade, ehuru ständigt i något avseende föränd-
