24
rad, oftare återkommit, och jag kände nu en oemotståndlig lust att taga fatt den och fästa den i minnet. Jag gick till klaveret, kastade undan fugan, fick fram ett notpapper, och snart trängdes där om varandra toner och ord. Innan jag lade mig till vila, var min första juvenalsång färdig.»
Med dramatisk livlighet berättar Wennerberg här själv om den förändring, som beröringen med juvenalkretsen medförde i hans liv. Grubblerier och tunga vemodstankar skötos i bakgrunden. Ur hans väsens djup framvällde den starka, sunda livsglädjen och tog med jublande ord och toner ut sin rätt. Den första juvenalsången följdes av en hel rad andra. Dessa ha framför allt musiken att tacka för sin popularitet, texten är mindre betydande.
Efter några år lämnade flera av de bästa sångarna bland juvenalerna den glada ungdomsstaden. Ännu återstod dock en trio, representerande tenor, baryton och bas, och för denna trio, där han själv var baryton, skrev Wennerberg en serie tondikter, som längre fram publicerades under titeln De Tre. De besjunga det uppsluppet glada ordenslivet inom juvenalernas krets och kunna betraktas såsom ett slags föregångare till Gluntarna.
Det är 1840-talets glada, harmlösa studentliv, som i dessa skildras. Wennerberg säger själv, att under umgänget med juvenalerna blev det honom allt mera klart, att vad som utgjorde märgen i deras personlighet var just det, som de hade gemensamt med den uppsaliensiske studenten i allmänhet, och tillägger:
