28
föredrogos de naturligtvis i juvenalkretsen, men redan 1848 voro flera av dem spridda i avskrifter både inom och utom Uppsala. Den entusiasm, varmed de mottogos, kunde naturligtvis icke annat än glädja författaren, men de voro ej avsedda för offentligheten, och det var med en viss motvilja och tvekan han följande år gav sitt medgivande till deras publicering.
Med namnet var Wennerberg själv inte vidare belåten. Jag vill här anföra vad han i inledningen säger därom och om namnets uppkomst:
»De utkommo häftesvis under åren 1849—51 under namnet Gluntarna, ett namn, som hittills fått passera, men som var nästan en plåga att se tryckt. Det var ju för de fleste obegripligt och ägde, åtminstone i mina öron, en ful och löjligt trivial klang. Men vad var att göra? Att hitta på ett prydligare eller skickligare namn hade väl icke varit omöjligt, men detta hade då troligen fått spela rollen av en stum person gent emot det gamla, under vilket de redan före utgivandet gingo och gällde. Var det då väl mödan värt att söka presentera dem under något annat? Huru åter detta namn uppkommit och sedan överflyttats på dessa sånger, därom sväva åtminstone icke deras tidigare bekanta i någon ovisshet. En bland juvenalerna var synnerligen lycklig i föredragandet av uppländska bondvisor och utmärkte sig särskilt i en sådan, som började:
gamle glunten Mitkel vår’,
