och efter den visan fick han själv inom sällskapet heta ’glunten’. Då de nya duetterna sedan skrevos för honom och magistern, och detta hans namn mångenstädes förekom i texten, kallades även de i dagligt tal Gluntar. Någon om än så avlägsen ehuru kanske icke alldeles orimlig tanke på pojkar — ordet glunt betyder i några landskapsmål pojke — fanns således icke vid namngivandet av dessa sånger, utan ’mot min vilja, mot mitt ja fingo de det jag icke ville ha’. Måhända det var det rätta.»
Gluntarna fullbordades emellertid icke under skaldens Uppsalatid utan först sedan han blivit lektor i Skara. Innan jag går att berätta därom, vill jag meddela ett och annat angående Wennerbergs övriga verksamhet och diktning under de sista åren av hans studietid.
För studentpolitiken hyste Wennerberg föga intresse. Mycket av dess kannstöperier betraktar han såsom »uselt kallprat», men det kom ett år 1848, då dyningarna från februarirevolutionen gjorde sig starkt gällande även här i Norden, då det blev fråga om att i handling omsätta åtminstone något av de många hänförda talen vid de skandinaviska studentmötena, och då drog sig Wennerberg icke undan. Han deltog i anordnandet av studentkonserter i huvudstaden, vilka inbragte den efter dåtidens förhållanden högst betydande summan av nära 10,000 kronor. Denna anslogs såsom hjälp åt de studenter, som anmälde sig att såsom frivilliga draga ut i kriget under de danska fanorna.
