»Ja, på mitt gymnasium är jag att träffa alla förmiddagar. Där bråkar man sin egen och västgötaungdomens skallar med logik. Gud bevars, vad fru Knös skulle tycka, att mina lektioner vore tråkiga, om hon finge övervara ett par. Nej, tacka vill jag det måttliga logiska sammanhang, som florerade, då vi befunno oss i budoaren i var sitt soffhörn. I konsistorium sitter jag lyssnande och tiger. Där förehavas tusende ting, för vilka jag för ej längesedan trodde, att jag skulle få bli evigt främmande. Men så går det! Den ena dagen sjunger och lever man studentliv, den andra sitter man högärevördig i ett Högvördigt Capitel och förmanar oeniga makar till sämja och kristlig fördragsamhet i det heliga äkta ståndet. Då tänker jag ibland på Atterboms prins, som kom från lycksalighetens ö till Hyperboréernas land.»
På eftermiddagarna, när lektionerna och konsistoriegöromålen för dagen äro slut och han sitter i sin enkla kammare, då gå tankarna till Uppsala. Då sätter han sig ned vid det gamla skröpliga klaver, som värdinnan flyttat upp i hans rum. Och nu är han ej längre ensam; för sin själs öga ser han de välkända sångarbröderna och tycker sig höra deras röster. Inspirationen kommer över honom, och snart är en ny gluntdikt färdig, en hälsning i ord och toner, som med jubel mottages av juvenalerna i Uppsala.
Om skiftande stämningar under denna första höst där nere i Skara vittna sådana stycken som den uppsluppet glättiga »Impromptubalen» och den vemodiga »En afton på kyrkogården».
