sin aktning för en författare, hos vilken tonernas språk lyder samma ingivelse, som den vilken skapat dikten, och hos vilken lyriken vunnit sin sannaste uppenbarelse genom versens och melodiens oskiljaktiga förening, under det ett dramatiskt liv återspeglas uti de i sången framträdande karaktärer.[1] Tonkonst och dikt hava uti de stycken, varom nu är fråga, för att nyttja ett stort snilles uttryck ’så iklätt sig varandras behag, så sammansmält till en skönhet, att man föga kan se, vilken mest kunde sakna den andra för sin fullkomlighet: versen att rätt fattas eller musiken att rätt höras.[2] Dessa grunder hava väglett Akademiens beslut, då hon överlämnat innevarande års kungliga pris åt lektorn vid Skara gymnasium Gunnar Wennerberg, vilkens sånger äro för allmänt kända för att här erfordra något vidare vitsord.»
3. Utländsk studieresa.
Vid ganska unga år hade Gunnar Wennerberg vunnit erkännande såsom författare och konstnär. Men han längtade att få fördjupa sina studier i estetik, att företaga en resa till konstens metropoler, till det soliga landet på andra sidan Alperna för att få grunda sina omdömen på självsyn och vidga sin and-
