Sida:Grip Gunnar Wennerberg 1925.djvu/49

47

Och på henne, äkta wienskan,
yppig som en centifolia,
klädd som vore hon på Ceylon!
Och på henne, den där blonda,
enkelt klädda, vackra flickan
uti kejsarlogen! … och på
serbiskan med långa svarta flätor,
flätor, mörkbrun hy och ögon
lika blixtar utur åskmoln!…
Se på henne, marquesanan
från Milano, nämnd »la bella»,
lik en Juno!…och på henne,
flickan uti blodrött sammet,
med rubiner omkring halsen,
ungrarinna, född att dansa!…
Och på henne där! Och henne!…
Och på många, många andra!
Dock mitt öga vill ej stanna,
halkar snabbt förbi dem alla,
ty det söker jämt en annan,
som jag en gång såg i Norden
och alltsen har i mitt minne.
Ljus och bländande som dagen
var hon klädd i kolsvart siden
med ett harnesk över barmen
utav mörka strålkoraller,
lik sitt hemlands norrskensflamma,
då den lågande men stilla
stiger upp ur nattlig molnbädd.
Är hon icke här i afton?
Får jag icke se… Då börjar
ouvertyren till Fidelio.
Och jag sluter mina ögon
för att endast, endast höra. —
O, då gungar sakta mot mig
på ett hav av harmonier