dödsrosslingar! Tänk dig sedan en tyst månskensnatt några främlingar lysta högt upp bland ruinerna av en rödflammig fackla, stilla vandra omkring, stumma av beundran i minnenas tyngd? De äro söner i anden av de föraktade första kristna, som en gång här tjänte forntidens ’stora nation’ till ett spektakel, till ett föremål att öva sin sinnrika grymhet på. Men var äro nu imperatorerna? En skön valvbåge påminner ännu om den plats, där de sutto. Den är nu tom och fallen i grus… Den forna storheten är gången, Anden har segrat. Endast han är stark. När han tror, kan han försätta berg. Colosseum är ett exempel. Romafolkets storhet brast, ty den andliga kraften var brusten.»
Dag efter dag vandrar Wennerberg omkring bland ruinerna av det forntida Rom och gör i sin dagbok flitiga anteckningar angående de märkligaste platserna och deras historia. »Gud vilka intressanta grushögar!» utropar han på tal om Forum och dess omgivningar. Även de kyrkliga minnesmärkena från gångna tider uppväcka hans beundran. Peterskyrkan är ju i och för sig som ett jättelikt museum, som inom sina murar rymmer mycket av det bästa, som frambragts i måleri och skulptur under de rikaste skedena av konstens historia.
Från sin tidigaste ungdom var Wennerberg livligt intresserad av kyrkomusik, och här i Rom under den heliga påskveckan fick han tillfälle att höra och njuta av den skönaste kyrkomusik, som någon stad kan bjuda. Han fyller också det ena dagboksbladet efter
