kan jag ej annat än älska.» Ensam eller i sällskap med någon av sina vänner gjorde han också talrika utflykter i stadens omgivningar och studerade det brokiga italienska folklivet.
En av de sista dagarna av hans vistelse i Rom begav han sig till ruinerna av Cesarernas palats. Det sceneri, som där upprullade sig för hans blickar, har han i sin dagbok tecknat i några känsligt poetiska rader, som jag ej kan underlåta att anföra: »Vilken utsikt däruppifrån! Det gamla Rom, det medeltida Rom, det nya Rom, Tibern, kullarna, bergen, varibland några sticka upp sina bländvita hjässor i solskenet, den blå himmelen, den späda grönskan i vingårdarna runtomkring, tystnaden mellan de fallna praktsalar, där en gång Neros hov bullrade, Campagnan, jätteminnena i grannskapet av Colosseum och Caracallas termer! Här har du några små pressade minnen från den ljuvliga och tysta söndagsförmiddagen, några vackra blommor, vuxna kring den stolta tribunen, varifrån kejsarna fordom åsågo spelen på den nedanför liggande Circus Maximus. Våren satt där i dag som kejsare. Hans ansikte var skönt och milt, hans hov stod runtomkring honom i brokig prakt. Salomo i all sin härlighet var aldrig klädd såsom någon av dem. Ingen bävade för honom, ty sin makt visar han i att utdela liv och glädje.»
Slutligen den 14 maj kom avskedets timme. Med rörelse tryckte han sina vänners händer, tog plats i den väntande postdiligensen, och så bar det av mot norr. Färden gick nu genom mellersta Italiens små
