54
minnesrika städer. Det blev en resa, som han ända till slutet av sitt liv bevarade i ljus hågkomst. Väl längtade han hem emellanåt, men han ville inte göra några brådstörtade resor utan begagnade alla tillfällen att lära känna Italiens folk, som han alltid betraktade som ett »nationernas söndagsbarn». Om senare tiders jäktande turistliv hade han aldrig några höga tankar.
Efter några veckors vistelse i Florens, där han med intresse för att ej säga förtjusning studerade den gamla florentinska skolans målningar, begav han sig över Milano till Schweiz. Han valde den gamla stråkvägen genom S:t Gotthardspasset. Här och där syntes spår efter laviner, som störtat ner över vägen och gjort den ofarbar. I fulla drag njöt han av alpvärldens storslagna skönhet. Varmt klappade också hans hjärta för det schweiziska folket, särskilt på grund av den lågande frihetskärlek, varpå det under gångna tider givit så många beundransvärda prov. Han skriver därom i sin dagbok:
»På nedvägen kommo vi till de berömda och vilt storartade trakterna kring Furkapasset. Jag vet ej, om jag någonsin sett naturen så sublim. Vi voro nu i Uri, en kanton, som så duktigt deltager i varje bemödande att hålla edsförbundets frihet vid makt. Jag kan ej heller begripa, hur ett slaviskt sinnat folk skulle kunna trivas här. Luften kändes hög och ren på ett sätt, som påminde mig om det käraste land på jorden. Visst saknade jag mycket här, som jag lärt mig att älska och beundra i Italien, men jag återfann an-
