och lyckligt, innefattande mycket av det bästa, som kan uttryckas med detta sköna ord hem.
Hur tog sig då detta hem ut i yttre måtto? Jag lämnar ordet till dess egen unga härskarinna, som bättre än någon annan skildrat detsamma i ett brev till en av sina äldre kvinnliga vänner. Fru Wennerberg skriver så här:
»Jag vill försöka rita upp vårt lilla hem, så får jag se, om tant får lust att komma och hälsa på oss. Skara är ingen stor stad, på avstånd ser det blott ut, som om en stor härlig kyrka låg mitt ibland mycket träd. Då man kommer närmare, ser man, att dessa träd skugga små hus, men de se så fridfulla ut, att man nänns knappt störa deras ro ens med främmande och frågande blickar. I en av dess små trädgårdar ligger vårt hem alldeles som ett fågelbo, nedbäddat bland blommor och grönt, när det är sommar, nu i vintern tyst och stilla i sitt vitaste snötäcke med fullt av små röda domherrar på de rimmade buskarna.
Så ser det ut utom våra väggar, och innanför ler allt emot mig i samma frid och trevnad. Allt var nymålat och fint, och vackra möbler hade Gunnar skaffat oss, och med de gåvor alla mina snälla vänner skickat mig har vårt lilla hem en viss prydlighet och elegans, som vi se på med välbehag utan att vi precis skulle sakna den, om den ej fanns. Vi ha ett stort rum med tre fönster, gråa tapeter, gröna, svällande stolar, en liten soffa, gungstol, piano, ett blomsterbord, där blommorna frodas gott i solen, och dessutom fem bord, varav ett framför soffan. Vet tant,
