och levande, att min vite Gunnar just kan hålla mig sällskap, när min rätte är borta från mig. Och sedan ha vi blott en liten sal att se på, som ligger åt andra sidan nära köket. Har nu min snälla tant tröttnat på mig, så förlåt mig för min lyckas skull.»
Lyckliga voro de år, som Gunnar Wennerberg fick tillbringa i detta ljusa, glada hem. Ett helt år hade han haft tjänstledighet från sitt lektorat. Nu återtog han med glatt mod sin verksamhet vid läroverket. Hans undervisningsämnen voro filosofi och modersmålet. Samstämmiga vittnesbörd från forna lärjungar visa, att han hade en alldeles särskild förmåga att fängsla sina lärjungars intresse. Han ställde stora fordringar på deras självverksamhet men förstod också att göra sina lektioner i hög grad givande, att meddela av sin egen andes rika förråd och främja elevernas utveckling. Bestraffningar behövde han sällan tillgripa, hans blotta åsyn ingav respekt. På samma gång hade han ett kamratligt sätt att behandla lärjungarna, som i hög grad tilltalade dem.
»En vintermorgon», berättar Signe Taube i sina Minnen, »var hans första fråga: ’Ska vi inte ha oss en brasa, här är fruktansvärt kallt’, och när brasan var tänd, fingo alla samla sig däromkring, medan han själv stod och värmde sina händer emot lågorna, under det han utvecklade en av sina levande framställningar över någon av stormännen inom svenska vitterheten. Sådana personlighetsskildringar glömde de aldrig.»
Det säger sig självt, att en man med Gunnar Wennerbergs talanger skulle intaga en bemärkt ställning i
