Vi hava förut i någon mån lärt känna Wennerberg såsom skald, tonsättare, estetiker och lärare. Han var emellertid även utrustad med en ej ringa praktisk begåvning, för vilken han även, ej minst under senare delen av sitt liv, fick rik användning. Såsom lektor i en stiftsstad var han medlem av domkapitlet, och inom stiftsstyrelsen fick han också syssla med åtskilliga praktiska bestyr. Så tjänstgjorde han en tid såsom kassaförvaltare åt konsistorium och fick sköta utbetalningen av lönerna åt stiftets skollärare, något som var ganska besvärligt, då lönerna voro anslagna i vissa mått spannmål och skulle omräknas och utbetalas i penningar. Hans kära hustru knotar också över att sådana bestyr skola inkräkta på hans tid. Det är ju slöseri med arbetskraft, och hon tycker, »att detta är så dumt, att han skall göra, det kunna de göra, som inte kunna skriva arior och körer».
Några år därefter utfärdades en ny läroverksstadga, som ökade lärarnas arbete, och man kan inte undra på att Wenrerberg, som nu fick allt mindre tid över för sin konstnärliga verksamhet, kände sig mindre belåten med sin ställning. Under sin utländska resa hade han gjort omfattande konststudier, och han längtade efter att få göra dessa studier fruktbringande. Närmast funderade han på att skriva en konsthistoria. För detta ändamål behövde han emellertid mera ingående studera utländska konstsamlingar och han hörde sig för i Stockholm angående utsikterna att erhålla ett statsanslag för resa i sådant syfte, men det svar han erhöll var inte vidare gynnsamt.
