64
Trots sin fleråriga verksamhet i en avlägsen landsortsstad var emellertid Wennerberg väl känd och uppskattad i vårt lands konstnärskretsar. Man hade honom också i åtanke, då ett verksamhetsfält tycktes öppna sig, där hans kvalifikationer såsom konstkännare och estetiker kunde komma till sin rätt och bliva till gagn. Sedan åtskilliga år hade förarbeten pågått för sammanförandet av statens på olika håll förvarade konstsamlingar i ett verkligt nationalmuseum. Bland dem, som deltagit häri, var Wennerbergs vän konstnären Fr. Scholander. Då flera medarbetare behövdes, framställdes förslag att Gunnar Wennerberg skulle kallas till ledamot av den kommitté, som år 1861 tillsattes för Nationalmuseets ordnande. Förslaget gillades och på anmodan av ecklesiastikministern infann sig Wennerberg i Stockholm. Det bestämdes därvid, att han med statsunderstöd skulle företaga en utrikes resa för att studera museiförhållanden.
Några få månader därefter anträddes också resan. Det var nog påkostande för Wennerberg att lämna sitt kära hem, som han skattade så högt, och för hans unga maka betydde naturligtvis skilsmässan en stor försakelse, men det gällde framtiden och gynnsammare arbetsförhållanden, och då måste alla andra hänsyn vika. Först styrdes kosan till Tyskland, där flera av de större museerna besöktes. Därefter begav han sig till Paris och sammanträffade där med åtskilliga framstående svenska konstnärer, med vilka han fick tillfälle att samtala om de uppgifter, som nu lågo honom närmast om hjärtat. Under sina studier i olika museer
