hade han fattat särskilt intresse för det holländska måleriet och begagnade nu tillfället att på ort och ställe stifta närmare bekantskap med de gamla holländska mästarna. Det besök, som han nu gjorde i Holland, blev i hög grad givande, och de ljusa intryck han därunder mottog befäste hans kärlek till den gedigna och på samma gång mångskiftande holländska konsten.
Den stämning av glad hoppfullhet, som nu behärskar honom, framlyser tydligt i ett brev, som han på sin födelsedag den 2 oktober (1861) skriver från Amsterdam till sin kära, åldriga moder. Han säger där bl. a.: »Jag har tackat Gud för hans oföränderliga godhet under hela mitt liv, och min kära mamma tackar jag därnäst av hjärtat för omsorgen och kärleken under hela denna långa tid. Jag börjar bli gammal nu. Detta märker jag egentligen varje födelsedag. Om jag ej räknade noga efter, så skulle jag alls inte gå in på att jag går på mitt 45:te år. Jag tycker att jag är så där 26 à 28… Allt som kunnat göra min resa angenäm har blivit mig beskärt: hälsa, arbetskraft, välvilja och artighet av främmande människor samt ett ihållande vackert väder. Dock hemma är bäst.»
Kort därefter var Wennerberg åter i Sverige, men i sitt kära hem fick han icke stanna utan måste begära tjänstledighet för att deltaga i kommittéarbetet i Stockholm. Detta tilltalade honom i hög grad, och han kom gott överens med de övriga medlemmarna, Överintendenten Söderberg, Riksantikvarien
5 — 25413. Gunnar Wennerberg.
