rare i hemmet. Det var omöjligt att säga en osanning inför de genomträngande grå ögonen, som sågo tvärs igenom en, och jag kan icke föreställa mig något sådant som opposition mot hans befallningar. Möjligen kunde den oerhörda respekt han ingav varit tryckande för barnen, om icke leendet och skämtet varit så nära till hands och hans pedagogi så ytterst underhållande… Genomträngda av religiöst allvar som båda föräldrarna voro, låg det dem naturligtvis också om hjärtat att uppfostra sina barn i positiv kristlig anda, och hela hemmet bar en prägel av denna vilja. Det sätt, varpå denna kristliga uppfostran gavs, bar dock aldrig spår av tråkighet och framkallade därför aldrig opposition. Hans medryckande och målande beskrivningar, då han berättade en biblisk historia, stå ännu för mig som de roligaste skildringar oeh de färgrikaste tavlor, och hans egen varma övertygelse verkade djupt på barnens själsliv… När han visade oss på skönheten i bibelns ord eller lyckan av att tro på Guds hjälp och kärlek, då kunde hans ögon stråla av hänförelse och hans röst darra av rörelse. Stilla och tyst satt då vår moder, men det gled ett särskilt ljuvligt skimmer över hela hennes väsen, då hon hörde honom tala om det, som för henne var det högsta, och hon hade liksom svårt att komma ned igen till de jordiska bestyren. Med honom var det annorlunda. Liksom han en gång sagt, att han tyckte man skulle kunna sjunga en psalm och strax därefter en vacker Bellmansvisa utan några förmedlande suckar, så kunde han själv från det högsta
