1. Barndoms och ungdomsår.
Gunnar Wennerberg, skalden, tonsättaren, statsmannen, hör till den svenska odlingens förgrundsgestalter under senare hälften av 1800-talet. Generationer av svensk ungdom hava värmts och hänförts av de toner och dikter han skapat.
Ett bland de rikaste minnen jag äger från ungdomsstaden vid Fyris stammar från den majdag år 1901, då jag var med bland den unga skara av vitmössor, som bragte den åldrige sångarhövdingen sin hyllning. Huvudet högre än allt folket stod han där vid en pelare på trappan till Botanicum med studentmössan på de grånade lockarna. Nu blottar han huvudet och talar till de unga. Han påminde sig de tillfällen han stått omgiven av studenter i Uppsala, första gången var det för mer än ett halvsekel sedan. Han gladde sig åt det ständigt nya tillskottet av ungdom, »ty det är ungdom vi behöva för att föra fram entusiasm, när vi gamla gå bort. Hänförelsen är en himmelsk genius; där den mottages med likgiltighet och hån, där uträttas ingenting. Missbruken den ej, ty det är på hänförelsen vårt land en gång skall bygga sitt hopp.» Så bjöd han oss unga farväl. »Mig bidar slutet», sade han, »Herren vare med Eder!»
