hustru, som ansåg, att mannens gåvor även på annat sätt kunde användas till Guds ära.
Däremot sörjde hon över att han på grund av alla möjliga andra bestyr fick så liten tid övrig till sina musikaliska kompositioner och övriga konstintressen. Så här skriver hon i ett brev till sin mor:
»I dag har jag icke sett Gunnar många minuter. Hans dag började med skolan kl. ½7—9. När han kom hem, var köket fullt av fattiga, som skulle hava penningar: innan alla kontrakt voro underskrivna och pengarna utdelade, var klockan 10. Då började konsistorium, där han satt till klockan ½3; så åto vi i hast, ty kl. 3 skulle han på sammanträde i fattigvården, där han sitter ännu. Ja, så går hans dagar nästan alltid, och så fråga de från Stockholm: ’varför hör man aldrig några av dina kompositioner? Vad gör du nu för tiden?’ Och så säger prins Oskar: ’Varför skriver du inte en konsthistoria? Det saknar ju alldeles vår litteratur, just du skulle skriva en sådan’. — Ack, de veta icke, hur en lektorstjänst gräver ned det estetiska pundet! Därför och endast därför klarnar det mer och mer för mig, att vi böra flytta ur denna jordmånen.»
Ännu skulle det emellertid dröja några månader, innan Gunnar Wennerberg var färdig att lyfta vingarna till flykt och för alltid lämna Skara. Men på våren 1864 kom kallelse till Stockholm. Museibyggnaden skulle snart vara färdig, och det var mycket förarbete, som måste utföras i och för konstverkens installering. En mängd staten tillhöriga tavlor och
