i beröring med åtskilliga av den tidens mest framstående konstnärer, och i deras umgänge trivdes han väl.
I Stockholm hade han naturligtvis rikare tillfällen än förut att deltaga i musiklivet, och han begagnade sig också gärna därav så mycket han kunde utan att försumma sin familj. Hemmet stod alltid för honom i första rummet, och enär han under de föregående åren måst leva långa tider skild från de sina, njöt han så mycket mera av hemlivets fröjder. Det var i en ganska prosaisk trakt av huvudstaden, som skalden först slog ned sina bopålar, nämligen vid Gamla Kungsholmsbrogatan, men hans hustru hade stor förmåga att göra hemmet trevligt och inbjudande, ehuru hon ej hade stora tillgångar att förfoga över. Denna egenskap uppskattade också Wennerberg i hög grad, och bandet mellan de båda makarna knöts allt fastare. Så här skrev han till henne en av de första födelsedagar hon firade i Stockholmshemmet:
lagt som svepning kring land och kring sjö,
dig jag sjunger, när sommarens vindar
susa fram i de blommande lindar.
Dig jag sjunger, när livet är tungt,
dig, när hjärtat på nytt kännes ungt.
När Wennerberg var färdig med sin gallring och upprättat förslag till de olika konstavdelningarnas besättning, hänsköts detta till specialkommittéer för definitivt urval av målningar, skulpturer m. m. Därvid yppade sig emellertid ej sällan meningsskiljaktigheter mellan honom och de styrande vid museet,
