74
»Under det humoristen liksom njuter av att framställa det enskilda i all dess sinnliga ytterlighet, tappar han dock aldrig medvetandet av att över och inom allt rör sig idén, och detta medvetande gör honom allomfattande… Ytterligheterna jämkas samman, avstånden krympa ihop, såsom han ser dem. Vad världen ställer högt, finner han ofta vara ett stoft, ett glittergrus. Palatset och fängelset, kyrkan och krogen äro för honom inga skärande kontraster; de ligga nära för hans åskådning liksom ofta nog i verkligheten helt nära varandra, och han är van att så här som där finna föremål för tårar och löjen. För honom gives därför ingen ’profanum vulgus’, som han med vredgad eller högdragen uppsyn behöver hålla ifrån sig. Tvärtom äro alla, den högste som den lägste ’käraste bröder, systrar och vänner’. Rynkas hans panna, då han blickar ut över det mänskliga eländet, så skymmes dock snart skarpsyntheten av en framsmygande tår över egen ovärdighet, och det solskensleende, som därpå plötsligt bryter fram, visar, att någon underbart försonande tanke genomfarit hans själ — ett ’post nubila Phœbus’, översatt på kristendomens djupa språk. Ty det är det språket humoristen talar, om ock med främmande brytning, och hela hans världsåskådning är i grunden ingen annan än just den kristna. Fall och försoning, allvar och skämt äro blott olika namn på de ena och samma hjärteblad, som omsluta livsbrodden hos båda.”
Vid 1868 års riksdag behandlades frågan om anslagsstat till det nya Nationalmuseum. Det visade sig
