då, att Wennerbergs aningar gått i rätt riktning. Någon chefsplats, sådan som han hade drömt om, blev icke inrättad. Det var med ett visst vemod, som han nu måste definitivt uppgiva sina planer att såsom vårdare av landets förnämsta konstsamlingar få en verksamhet av huvudsakligen estetisk art. Hans intresse fångades emellertid alltmera av det organisatoriska arbete, som fallit på hans lott, och hans duglighet skulle snart bereda honom väg till en chefsplats av ännu större betydelse, än den han förut tänkt på.
År 1870 avgick den De Geerska ministären. Nya politiska förhållanden hade inträtt. Av den blivande regeringen krävdes ett kraftigt fortsättande av det påbörjade samhällsarbetet. De frågor, som nu stodo i förgrunden, voro försvarsväsendets modernisering och genomförandet av en skolreform. Wennerberg hade gjort sig känd såsom en dugande kraft, en man full av varmaste fosterlandskärlek. När Adlercreutz, som blev chef för den nya ministären, hade att se sig om efter en lämplig efterträdare åt ecklesiastikminister F. F. Carlson, föll hans val på Wennerberg. Detta val var så till vida märkligt, som Wennerberg förut icke deltagit i politiska värv. Men med göromålen i sitt departement var han väl hemmastadd, han förstod till fullo både kyrkans och skolans behov och var bergfast övertygad om nödvändigheten av en fast och tidsenlig arméorganisation. Hans utnämning till statsråd hälsades därför på olika håll med stor tillfredsställelse.
Med glatt mod och outtröttlig iver grep han sig nu an med de nya arbetsuppgifter, som förelågo. Var
