76
han någon gång trött och nedslagen, sökte han vila och vederkvickelse i tonernas värld. Vid 1871 års riksdag deltog han ofta i kamrarnas debatter, ej blott då det gällde ärenden, som rörde hans eget departement, utan även vid behandlingen av andra frågor av större räckvidd.
Dit hörde först och främst härordningsfrågan. I tre dagar lyssnade han till debatterna, och när han tyckte, att det hela höll på att försumpas genom sammankopplandet av försvarsfrågan med en skatteregleringsfråga, kunde han ej låta bli att resa sig upp och säga några allvarsord, mera förestavade av patriotisk harm än av beräknande politisk klokhet. Han yttrade därvid bl. a.:
»Vi hava velat försvara oss i händelse av anfall, eller vad mera är, vi hava velat förekomma varje anfall genom att framräcka våra fredsförklaringar med väpnad hand. Jag sade, att vi velat försvara oss, jag har sagt det med tvekan! Ty vore denna vilja lika djup som den är allmänt kanske lättfärdigt uttalad, så tvistades här icke på tredje dagen om själva saken utan på sin höjd om sättet, på vilket vi skulle kunna göra det till en verklighet. Men låtom oss icke bedraga oss genom att påstå, att detta är fallet. Nej, den stora frågan är kluven itu. Hon står icke vidare ensam på dagordningen. Hennes bihang står där jämte henne. Det allmänna och större har fått vika för det särskilda och mindre. Försvarsfrågan är neddragen i en tvekamp med en skatteregleringsfråga.» Vidare spörjer han, om avgörandet skall
