79
måste taga tillbaka sina avskedsansökningar, sedan konungen trots »allvarliga bemödanden» ej lyckats bilda ny konselj.
Under de återstående åren av sin statsrådsperiod deltog Wennerberg ej gärna i riksdagsdebatterna annat än vid behandlingen av sådana frågor, som rörde hans eget departement. Dessa ärenden voro nämligen av så vittomfattande art, att de togo hans krafter helt i anspråk.
Behovet av en läroverksreform hade under de gångna åren gjort sig alltmer kännbart. Den gamla latinskolan, där det stolta romarspråket allt ifrån första klassen intog en dominerande ställning, motsvarade icke längre tidens krav. Med naturvetenskapernas snabba framsteg följde ett oavvisligt krav på de reala ämnenas upptagande på skolschemat. Vidare gällde det, såsom riksdagen också framhållit, att vid bestämmande av skolkurserna taga hänsyn även till de många, som lämnade läroverket före studentexamen, samt motverka den överansträngning, varöver man redan på denna tid klagade.
Vid riksdagen 1873 kunde Wennerberg framlägga ett utarbetat och väl genomtänkt förslag till omorganisation av den högre skolundervisningen. En skolkommitté hade förberett frågan, men Wennerberg, som fann dess betänkande allt för konservativt, lade det blott i ringa mån till grund för sin proposition.
I denna påyrkades, att latinet skulle inträda först i fjärde klassen. I denna klass skulle en uppdelning i latin- och reallinje äga rum. Synnerligen intressant
