klass till 36 (kommittén hade föreslagit 40; förut hade det varit obegränsat). Både arbete och disciplin måste ju lida, då klasserna voro alltför stora.
Vidare ville han omlägga kurserna så, att dessa i viss mån skulle bilda ett avslutat helt i tredje och femte klasserna, för att de många elever, som då avgingo från läroverket, skulle ha mera behållning av sina studier.
När reformförslaget behandlades i riksdagen, hade Wennerberg heta dagar. Bland Första kammarens konservativa element hade han många inflytelserika motståndare, som i hans förslag sågo ett farligt angrepp på den klassiska bildningen i vårt land. Å andra sidan fanns det naturligtvis också åtskilliga, som tyckte, att han borde ha gått vida längre på reformernas väg. Gent emot dessa förklarade Wennerberg, att den föreslagna skolstadgan borde betraktas såsom en utgångspunkt för vidare reformer. »En skolstadga», sade han, »av den beskaffenhet, att den icke redan för närmaste framtiden tarvar förbättringar i ett och annat, är ett ideal, som man fåfängt avvaktar.»
Ej mindre än 25 gånger tog Wennerberg till orda i debatterna om denna fråga. Nu kom honom hans egen pedagogiska erfarenhet väl till pass. Hans anföranden präglades av noggrann sakkännedom och logisk klarhet. Han fick också den tillfredsställelsen att se sitt reformförslag i huvudsak bifallet av riksdagen.
Även de av statsmakterna hittills totalt förbisedda
6 — 25413. Gunnar Wennerberg.
