slutade sitt tal med orden: »Hela vårt folks framtid är väsentligen beroende på den anda, som besjälar vår allmoge.»
Under 1873 års riksdag utvidgade Wennerberg sin politiska personkännedom. Genom sin principfasthet och genom sitt sakliga, klara och rättframma framställningssätt förvärvade han allmän aktning bland riksdagens medlemmar. Hans vinnande personliga egenskaper förskaffade honom många vänner inom olika partier. Ej minst populär var han bland bönderna. En aktad lantman uttalade sig om honom så här: »Wennerberg tycka vi om, för det första därför att han säger ifrån vad han vill, och för det andra för det han är så begriplig.»
Det trägna arbetet i departement och riksdag upptog naturligtvis lejonparten av Wennerbergs tid och krafter, men han drog sig dock icke tillbaka från sällskapslivet. I hans eget hem spelade musiken alltid en betydande roll. När lämpliga sångare funnos till hands, kunde det någon gång hända, att värden själv lät höra några stycken ur sina allt fortfarande lika populära Gluntar till stor glädje för alla de närvarande.
År 1874 var arbetet under riksdagen ännu mer krävande än förut. Spänningen mellan de politiska partierna blev allt större, och det följande året gick det därhän, att Wennerberg jämte två av hans ämbetsbröder ansågo sig böra utgå ur regeringen. Därmed var hans första statsrådsperiod till ända, och ett nytt skede av hans liv med helt andra uppgifter tager sin början.
