86
liga lantmän. Debatten blev lång, och en massa olika yttranden och omdömen avgåvos. Wennerberg hörde på med klubban i hand. När så diskussionen var slut, gjorde han, f. d. lektorn och ecklesiastikministern, en så fullständigt klar och vidlyftig resumé av allt vad som yttrats, att lantmännen förvånades, och en gammal bondgubbe borta vid dörren mumlade: ’Dä va tusan te landshövding, han talar ackerat som en bonne’. Huru väsentligt olika det omdömet än var mot det annars i Sverige allmänna omdömet om Gunnar Wennerbergs talarkonst, kan det måhända, uttalat vid detta tillfälle, vara lika smickrande som något annat.»
Något som låg Gunnar Wennerberg varmt om hjärtat var vårt lands fornminnen. När Sveriges allmänna Fornminnesförening bildades 1868, var han en av initiativtagarna och blev dess förste ordförande. Vid flera riksdagar lade han också sitt ord i vågskålen, då det gällde de arkeologiska samlingarnas vård och tillväxt. Ej långt efter hans överflyttning till Växjö bildades också på hans förslag Smålands Fornminnesförening. Tid efter annan hade ganska omfattande samlingar av fornsaker och andra kulturhistoriska föremål blivit skänkta till gymnasiet, men där fanns plats blott för en ringa del av dem, och det gällde därför nu närmast att skaffa dessa samlingar ett hem, där de kunde vårdas och förkovras.
Med glad optimism tog Wennerberg itu med saken och lyckades erhålla anslag både av landsting, hushållningssällskap och ett stort antal enskilda perso-
