Den äldste sonen, som sedan skulle göra det Wennerbergska namnet känt och uppskattat över allt Sveriges land, föddes den 2 oktober 1817 och erhöll efter fadern namnet Gunnar. Under det första året efter sonens födelse var modern ganska klen, men därefter återvann hon sina krafter och fick under kommande år åtnjuta en kroppens och själens hälsa, som sällan sviktade.
Från barndomshemmet i den gammaldags trevna prostgården bevarade Gunnar Wennerberg livet igenom de ljusaste intryck. Kärlek, harmoni och sund levnadsglädje präglade det hem, där Gunnar, hans bror och tvänne systrar växte upp. Den stora, härliga trädgården var ett paradis för barnen; här fingo de obehindrat tumla om i lek och ras, här växte de präktigaste bär i hela landskapet, och vilken rikedom fanns det ej på gömställen och andra lekplatser i hägn av väldiga krusbärsbuskar och lövrika bersåer. Och sedan, när barnen blevo litet större, utvidgades strövtågen till ängarna omkring staden och stranden av den vida, glittrande Vänern, omväxlande med roddturer på ån, som flyter förbi ej långt från prästgården.
I hemmet fick Gunnar och hans syskon även sin första undervisning både i bokliga ämnen och musik. Båda föräldrarna hade goda röster och voro livligt intresserade för musik. Det var därför helt naturligt, att barnen skulle tidigt invigas i tonernas konst. En gammal organist gav dem den första handledningen i piano- och fiolspel och övade dem att sjunga i stämmor.
