av arbetet, som föll på Wennerbergs lott. Han valdes till ordförande i den kommitté, som hade att utarbeta förslag till ny koralbok. Och han drog sig icke undan. I samband med koralfrågan började han också intressera sig för en revision av själva psalmboken. Höga voro de fordringar han ansåg sig böra ställa på psalmförfattarna. Det var icke nog med att de hade teologiska insikter och poetisk begåvning, de borde också hava ett »andligt sinne». Detta var också en nödvändig förutsättning för att kunna komponera koraler. På tal härom sade han en gång: »För att kunna skriva koraler måste man vara i andlig nöd.» Tyvärr avstannade emellertid koralarbetet ganska snart, huvudsakligen på grund därav att något statsanslag för dess fullföljande icke blev beviljat.
Under tretton år verkade Wennerberg såsom landshövding i Växjö, men hans offentliga verksamhet var därför icke begränsad till det småländska länet. Redan samma år han flyttade till Växjö, blev han nämligen av Kronobergs läns landsting insatt i Första kammaren, och detta mandat förnyades sedan under flera riksdagsperioder.
Främst bland alla politiska uppgifter satte han arbetet för ett tillfredsställande nationalförsvar på den allmänna värnpliktens grund. Såsom en verklig statsman strävade han år efter år mot detta mål. I jämförelse med detta stora mål fingo andra politiska frågor en underordnad betydelse. Väl fick han icke uppleva denna statsmannatankes fulla förverkligande, men, såsom Almquist i sin bok om Wennerberg
