Självständighet var ett utmärkande drag i Wennerbergs karaktär. Han kunde egentligen icke gå i flock med något parti. I åtskilliga frågor stod han på de konservativas sida, i andra intog han en avgjort liberal hållning, så t. ex. då han år 1884 kraftigt uttalade sig för utvidgning av den politiska rösträtten. Han framhöll, att det var alldeles ohållbart att vilja begränsa rösträtten till innehavarna av en viss inkomst. Det var i Första kammaren, och han fick naturligtvis många talare emot sig, bl. a. hans gamle vän landshövding Bergström, som påpekade, att en otyglad demokrati aldrig främjat ett lands lycka. Med en viss skärpa i tonen svarade Wennerberg:
»’Otyglad demokrati’ detta hör onekligen till de stora orden. Får man lägga ordet tygellös framför såsom epitet till vilket regeringssätt som helst, hemställer jag, om det icke redan fått sin dom. Tygellös demokrati, tygellös aristokrati, tygellös monarki — allt är lika fördömligt, men varför sattes detta ord framför? Och med vad berättigande sattes det just vid detta tillfälle såsom epitet? Låtom oss nöja oss med ordet demokrati, och jag vågar då åtaga mig att ur de flesta länders historia visa, att dessa skakats eller bragts på fall oftare genom aristokrati än genom demokrati; och särskilt vad vårt land vidkommer, att det icke varit genom demokratiska stämplingar de bragts sin undergång nära men väl genom aristokratiska.»
En fråga, som alltmer tog statsmakternas uppmärksamhet i anspråk och på 1880-talet hart när
