96
delade vårt folk i två stridande läger, var förslaget om skyddstullars införande för att stödja det betryckta jordbruket. Under sin verksamhet som landshövding hade Wennerberg fått en inblick i de svårigheter, med vilka det svenska jordbruket vid denna tid hade att kämpa. Vid riksdagarna gav denna fråga anledning till långa och hetsiga debatter. Frihandelssystemet efter engelskt mönster hade talrika och talangfulla förespråkare framför allt bland »intelligensen». Wennerberg sökte omsorgsfullt sätta sig in i det vidlyftiga problemet, och efter moget övervägande slöt han sig alltmera avgjort till tullvännerna. När dessa fingo majoritet och en protektionistisk ministär blev följden, kallades han också att taga plats i densamma.
Under sin riksdagsmannatid hade Wennerberg stundom en känsla av att de ekonomiska och materiella intressena spelade en alltför dominerande roll. Det gällde att ej försumma kulturella och andliga värden. Så snart förslag väckts (år 1875) om statsanslag åt svenska tonsättare, trädde Wennerberg ivrigt i breschen och framhöll, att andra konstnärer samt unga vetenskapsmän hade någon möjlighet att erhålla understöd och stipendier, under det musikens idkare voro alldeles lottlösa. Likaledes arbetade han ivrigt för anslag till Slöjdföreningen och påpekade betydelsen av att skaffa vackra och konstnärligt förfärdigade modeller till hjälp åt det svenska hantverket.
Så länge Karl XV levde, hade Wennerberg fått njuta hans personliga vänskap. Även Oskar II skattade
