En skål.
(Melodi: »Märk hur vår skugga —»)
Märk hur min aska, märk, Axel, mon frère,
livas av flaskornas nektar,
och hur min ålderdoms trista misère
värmes av ungdomens fläktar.
Glimmar glaset i min glammande hand,
tar jag munter än en tår uppå tand,
låter än pulsarna svalla.
Fjärran till minnen av gladare tid
syner och genljud mig kalla.
Skål på Dig, broder, och heder och tack,
minnen av härliga stunder
vakna, när korken befriad från lack
öppnar oss druvornas under.
Första gången det var ej i dag
som vi sutto i ett lustigt lag,
åren ha pannorna fårat.
Glömt är vid glasens melodiska klang
allt som oss plågat och sårat.
Märk huru minnen av framfarna dar
vakna i djupa pokalen
och hur den ungdomens glädje som var
reser sig mäktig i salen.
Stolta minnens lysande parad
stiger ståtlig ur det bortgångnas stad.
Ännu må stunderna glöda,
ännu ur sorgernas aska och mull
rosor må spira så röda!
